"Livet är som ett timglas. Man måste vända det upp och ned lite då och då."

.

Dagarna går .. men det känns ändå som att tiden står stilla på nått vis. Vet inte riktigt vad som händer i mig eller vad jag känner, den positiva känslan växer sig starkare i mig. Hela jag är starkare och jag mår bättre. Mina powerwalks varje dag rensar verkligen tankarna. Syrran & hundarnas sällskap gör inte saken sämre. Jag trivs med mitt liv. Det är lugnt och stillsamt. Saknaden efter han med stort H är gigantisk. Och det tär på mig för jag vet inte vart jag ska stoppa undan känslan. Den gnager inifrån, som en parasit som aldrig dör. Jag vet vad jag känner, vet även vad jag borde.

Ciao/Love kills slowly